Fängelse av rosor

I en klänning av rosor
Ett väldoftande fängelse ilar
Hemliga drömmar vacklar och brister
Livets röda svall vilar

Bladen hänger tunga
Släpper taget och faller
En naken stjälk av törn
Kramar fast som galler

Sprider gift i glömskans sår
Blodet kokar i evig brand
En ström av falska minnen
Lämnar längtans hand

© 2013 Varja Linnea Askeland all rights reserved

Advertisements

Mina stenar

Här står jag i ett hål med fötter av stenar
Min kropp smyckas som ett träd
Tyngden sänker mig längre och längre ner
Mitt hjärta luras in i en dödlig fälla

Röda blommor färgar min svartvita mardröm
Jag är dömd utan att kunna fly
Hålet växer och blir mitt hem
Nere i mörkret förlorar jag min själ

© 2013 Varja Linnea Askeland all rights reserved

För min Vidar och hans Henriette

Du kom till världen ur dödens hål
Aldrig fick du känna kärlek från din mor
Du föddes hatad av din egen far
Du blev slav under skuggan av din bror

Svartsjukan förblindade, synden drack ditt liv
Du brände ner ditt hem och allt inom
Du brände ditt blod till grunden
Du lämnade livet och vände dig aldrig om

Säg hur ond och död du är

Historien tog ej slut där
Trappor skapades och du började klättra
Svart blev blodet på dina livlösa händer
Försent att vreden bättra

Uppriven av hat, oförmögen att älska
Gömde du dig från din skam
Trädet blev ditt hem i hundratals år
Lämnad att förmultna i helvetets damm

Hon kom till världen ur dödens hål
Aldrig fick hon känna kärlek från sin mor
Hon föddes älskad av sin tid
Du blev slav under hennes hjärta av klor

Hennes värme rann genom din döda kropp
Hennes ljus bar din natthimmel kär
Hon växte upp under ditt träd
Utan att känna till ditt begär

Hon blev din drottning
Jakten blev er nattliga lek
Hon fann ett hjärta i dödens bröst
Gav det liv och gav det kärlek

Ej länge fick det vara
Du var en synd hon fick sona
Ditt hjärta blev till aska
Hennes skrik släcktes utan att skona

Du bar det som fanns kvar
Till en grop under ditt träd
Där ni levde och där ni älskade
Sveptes i en gyllene pläd

Uppriven av sorg, oförmögen att glömma
Gömde du dig från ditt sår
För din drottning du ej kunde skydda
Trädet blev ditt hem i hundratals år

Lämnad att stelna, lämnad att dö

Inget träd står längre kvar
Du är glömd i en tid
Med ett otal många trappsteg kvar
Aldrig känna frid

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

En kort diktberättelse jag skrev 2007.