Om ingen någonsin såg

Om ingen någonsin såg, skulle skönheten än vara ung —
Ej fläckad av ett bedrägligt ideal som är onåbar?

Om ingen någonsin såg, skulle vi bära masker för att dölja?
Stå naken, generad och förnedrad?
Skulle vi mot solen kisa eller mörkret befara?
Skulle skönhet vara ett begrepp vi hade förstått?

Om ingen någonsin såg, skulle vi drömma om rörliga bilder i färg?
En gåva, blockerad och passerad?
Skulle konst vara försummad utan en åskådare?
Skulle färger existera eller associeras till en känsla?

Hur skulle själen framträda ur ett par ögon som ingen ser?
Vi skulle möta varandra med ett hjärta som ingen ondska skådat
Vi skulle aldrig bli hatade för hur vi ser ut eller vårt ursprung
Vi skulle sträcka fram våra händer och känna värmen

Om ingen någonsin såg, skulle jorden än vara ung —
Ej förstörd av en överflödig bekvämlighet som är onåbar?

Skulle vi frukta en död, då svart ej har någon betydelse?
Hur skulle vi äntra ljuset, då ljuset aldrig existerat?

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

En dikt – utan rim, som jag skrev 2010.

Advertisements

Lidelse

Mystisk, brutal, verklig
Abstrakt, målande, märklig

Harmlös?

Jungfru, lekar, sköra
Löfte, syfte, smöra

Fruktbar?

Tårögd, barfota, naken
Blodig, rädd, vaken

Bräcklig?

Hjärta, smycka, drömmar
Smärta, lycka, ömmar

Bedjande?

Krämpor, tar, känner
Själ, ger, bränner

Kärlek?

Ord, sorg, ros
Lögn, bitter, os

Avsked?

Lag, straff, mening
Gömma, glömma, rening

Rättvisa?

Kopierar, konstruerar, skjuter
Skrattar, pekar, njuter

Barmhärtig?

Förråda, förnedra, förneka?

Aldrig!

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

En dikt jag skrev 2007.

För min Vidar och hans Henriette

Du kom till världen ur dödens hål
Aldrig fick du känna kärlek från din mor
Du föddes hatad av din egen far
Du blev slav under skuggan av din bror

Svartsjukan förblindade, synden drack ditt liv
Du brände ner ditt hem och allt inom
Du brände ditt blod till grunden
Du lämnade livet och vände dig aldrig om

Säg hur ond och död du är

Historien tog ej slut där
Trappor skapades och du började klättra
Svart blev blodet på dina livlösa händer
Försent att vreden bättra

Uppriven av hat, oförmögen att älska
Gömde du dig från din skam
Trädet blev ditt hem i hundratals år
Lämnad att förmultna i helvetets damm

Hon kom till världen ur dödens hål
Aldrig fick hon känna kärlek från sin mor
Hon föddes älskad av sin tid
Du blev slav under hennes hjärta av klor

Hennes värme rann genom din döda kropp
Hennes ljus bar din natthimmel kär
Hon växte upp under ditt träd
Utan att känna till ditt begär

Hon blev din drottning
Jakten blev er nattliga lek
Hon fann ett hjärta i dödens bröst
Gav det liv och gav det kärlek

Ej länge fick det vara
Du var en synd hon fick sona
Ditt hjärta blev till aska
Hennes skrik släcktes utan att skona

Du bar det som fanns kvar
Till en grop under ditt träd
Där ni levde och där ni älskade
Sveptes i en gyllene pläd

Uppriven av sorg, oförmögen att glömma
Gömde du dig från ditt sår
För din drottning du ej kunde skydda
Trädet blev ditt hem i hundratals år

Lämnad att stelna, lämnad att dö

Inget träd står längre kvar
Du är glömd i en tid
Med ett otal många trappsteg kvar
Aldrig känna frid

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

En kort diktberättelse jag skrev 2007.

Krossat glas

När du känner att slutet är nära
Ställs du inför ditt ödes fördärv
En sista prövning av din styrka
Då du beslutar snabbt utan en nerv

När du känner att slutet är här
Upplever du en final av något slag
En plötslig klockas höga signal
Då du vaknar upp och möter en ny dag

När du känner att slutet är över
Hoppas du att livet finns kvar
En tacksamhet du inte snart glömmer
Då du förstår varför du bördan bar

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

Moln

Min plågade själ
Släpade stenar
Nu är du han
Som min själ lenar

Du är ljuset
Som leder mig rätt
Men ändå
Är det inte lätt

Jag saknar ljudet
Av din stämma kär
Tystnaden ekar
Så högt här

Livlöst är livet
Där du ej är
Jag når mitt mål
Tillslut jag svär

Kärlek är skrivet
På ändlösa ark
Jag känner
Din värme så stark

Jag trotsar alla hinder
På min färd
För snart är vi tillsammans
i samma värld

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

Vägen hem

Jag vet en väg som leder hem
Den vägen är lång att gå
Tung ryggsäck bär jag med mig
Min trogna vän skuggan grå

Min tunga börda smärtar så
Vägen är lång att gå
Vi färdas på dagen och på natten
Jag kan ej längre stå

Jag vet något som du ej vet
Jag tänker dig lämna i nattens gömma
Aldrig mer se bakåt
Jag ska dig glömma

Jag vet en väg som leder hem
Där mörkret lämnar kroppen min
Där jag fri i ljuset når vägens slut
Där dörren står öppen och jag går in

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

I kaosets mitt flyr kungen

Uppe på toppen lutar jag över
Ser ner på världen under
Små myror i kamp om livet
Kaosets mitt i dunder

Uppe på toppen är jag säker
Ser på när världen brinner
En efter en blir aska
När girigheten vinner

Uppe på toppen är jag kungen
Ser att världen under försvinner
Lyfter kronan för svarta stormen
Spelar fint när tiden rinner

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved