I en klänning av rosor
Ett väldoftande fängelse ilar
Hemliga drömmar vacklar och brister
Livets röda svall vilar
Bladen hänger tunga
Släpper taget och faller
En naken stjälk av törn
Kramar fast som galler
Sprider gift i glömskans sår
Blodet kokar i evig brand
En ström av falska minnen
Lämnar längtans hand
© 2013 Varja Linnea Askeland all rights reserved
Här står jag i ett hål med fötter av stenar
Min kropp smyckas som ett träd
Tyngden sänker mig längre och längre ner
Mitt hjärta luras in i en dödlig fälla
Röda blommor färgar min svartvita mardröm
Jag är dömd utan att kunna fly
Hålet växer och blir mitt hem
Nere i mörkret förlorar jag min själ
© 2013 Varja Linnea Askeland all rights reserved
Om ingen någonsin såg, skulle skönheten än vara ung —
Ej fläckad av ett bedrägligt ideal som är onåbar?
Om ingen någonsin såg, skulle vi bära masker för att dölja?
Stå naken, generad och förnedrad?
Skulle vi mot solen kisa eller mörkret befara?
Skulle skönhet vara ett begrepp vi hade förstått?
Om ingen någonsin såg, skulle vi drömma om rörliga bilder i färg?
En gåva, blockerad och passerad?
Skulle konst vara försummad utan en åskådare?
Skulle färger existera eller associeras till en känsla?
Hur skulle själen framträda ur ett par ögon som ingen ser?
Vi skulle möta varandra med ett hjärta som ingen ondska skådat
Vi skulle aldrig bli hatade för hur vi ser ut eller vårt ursprung
Vi skulle sträcka fram våra händer och känna värmen
Om ingen någonsin såg, skulle jorden än vara ung —
Ej förstörd av en överflödig bekvämlighet som är onåbar?
Skulle vi frukta en död, då svart ej har någon betydelse?
Hur skulle vi äntra ljuset, då ljuset aldrig existerat?
© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved
En dikt – utan rim, som jag skrev 2010.
Mystisk, brutal, verklig
Abstrakt, målande, märklig
Harmlös?
Jungfru, lekar, sköra
Löfte, syfte, smöra
Fruktbar?
Tårögd, barfota, naken
Blodig, rädd, vaken
Bräcklig?
Hjärta, smycka, drömmar
Smärta, lycka, ömmar
Bedjande?
Krämpor, tar, känner
Själ, ger, bränner
Kärlek?
Ord, sorg, ros
Lögn, bitter, os
Avsked?
Lag, straff, mening
Gömma, glömma, rening
Rättvisa?
Kopierar, konstruerar, skjuter
Skrattar, pekar, njuter
Barmhärtig?
Förråda, förnedra, förneka?
Aldrig!
© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved
En dikt jag skrev 2007.
Du kom till världen ur dödens hål
Aldrig fick du känna kärlek från din mor
Du föddes hatad av din egen far
Du blev slav under skuggan av din bror
Svartsjukan förblindade, synden drack ditt liv
Du brände ner ditt hem och allt inom
Du brände ditt blod till grunden
Du lämnade livet och vände dig aldrig om
Säg hur ond och död du är
Historien tog ej slut där
Trappor skapades och du började klättra
Svart blev blodet på dina livlösa händer
Försent att vreden bättra
Uppriven av hat, oförmögen att älska
Gömde du dig från din skam
Trädet blev ditt hem i hundratals år
Lämnad att förmultna i helvetets damm
Hon kom till världen ur dödens hål
Aldrig fick hon känna kärlek från sin mor
Hon föddes älskad av sin tid
Du blev slav under hennes hjärta av klor
Hennes värme rann genom din döda kropp
Hennes ljus bar din natthimmel kär
Hon växte upp under ditt träd
Utan att känna till ditt begär
Hon blev din drottning
Jakten blev er nattliga lek
Hon fann ett hjärta i dödens bröst
Gav det liv och gav det kärlek
Ej länge fick det vara
Du var en synd hon fick sona
Ditt hjärta blev till aska
Hennes skrik släcktes utan att skona
Du bar det som fanns kvar
Till en grop under ditt träd
Där ni levde och där ni älskade
Sveptes i en gyllene pläd
Uppriven av sorg, oförmögen att glömma
Gömde du dig från ditt sår
För din drottning du ej kunde skydda
Trädet blev ditt hem i hundratals år
Lämnad att stelna, lämnad att dö
Inget träd står längre kvar
Du är glömd i en tid
Med ett otal många trappsteg kvar
Aldrig känna frid
© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved
En kort diktberättelse jag skrev 2007.
När du känner att slutet är nära
Ställs du inför ditt ödes fördärv
En sista prövning av din styrka
Då du beslutar snabbt utan en nerv
När du känner att slutet är här
Upplever du en final av något slag
En plötslig klockas höga signal
Då du vaknar upp och möter en ny dag
När du känner att slutet är över
Hoppas du att livet finns kvar
En tacksamhet du inte snart glömmer
Då du förstår varför du bördan bar
© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved
Ljusa dag så sen
Frusna sinnen att viga
Bortom skyms ett sken
Du kära sol stiga
Fria träd så fången
Fallna löv blir röda
Från dina nakna grenar viner sången
Du kära död föda
Mörka natt så blek
Fallen dag att locka
Lyser upp min stora ek
Du kära måne tjocka
Levande träd så mager
Frusen tid ta slut
Vilan stilla och drömmen fager
Du kära liv slå ut
© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved
Min plågade själ
Släpade stenar
Nu är du han
Som min själ lenar
Du är ljuset
Som leder mig rätt
Men ändå
Är det inte lätt
Jag saknar ljudet
Av din stämma kär
Tystnaden ekar
Så högt här
Livlöst är livet
Där du ej är
Jag når mitt mål
Tillslut jag svär
Kärlek är skrivet
På ändlösa ark
Jag känner
Din värme så stark
Jag trotsar alla hinder
På min färd
För snart är vi tillsammans
i samma värld
© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved
Jag vet en väg som leder hem
Den vägen är lång att gå
Tung ryggsäck bär jag med mig
Min trogna vän skuggan grå
Min tunga börda smärtar så
Vägen är lång att gå
Vi färdas på dagen och på natten
Jag kan ej längre stå
Jag vet något som du ej vet
Jag tänker dig lämna i nattens gömma
Aldrig mer se bakåt
Jag ska dig glömma
Jag vet en väg som leder hem
Där mörkret lämnar kroppen min
Där jag fri i ljuset når vägens slut
Där dörren står öppen och jag går in
© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved
Uppe på toppen lutar jag över
Ser ner på världen under
Små myror i kamp om livet
Kaosets mitt i dunder
Uppe på toppen är jag säker
Ser på när världen brinner
En efter en blir aska
När girigheten vinner
Uppe på toppen är jag kungen
Ser att världen under försvinner
Lyfter kronan för svarta stormen
Spelar fint när tiden rinner
© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved
Poetry and Artwork 