Fängelse av rosor

I en klänning av rosor
Ett väldoftande fängelse ilar
Hemliga drömmar vacklar och brister
Livets röda svall vilar

Bladen hänger tunga
Släpper taget och faller
En naken stjälk av törn
Kramar fast som galler

Sprider gift i glömskans sår
Blodet kokar i evig brand
En ström av falska minnen
Lämnar längtans hand

© 2013 Varja Linnea Askeland all rights reserved

Mina stenar

Här står jag i ett hål med fötter av stenar
Min kropp smyckas som ett träd
Tyngden sänker mig längre och längre ner
Mitt hjärta luras in i en dödlig fälla

Röda blommor färgar min svartvita mardröm
Jag är dömd utan att kunna fly
Hålet växer och blir mitt hem
Nere i mörkret förlorar jag min själ

© 2013 Varja Linnea Askeland all rights reserved

Om ingen någonsin såg

Om ingen någonsin såg, skulle skönheten än vara ung —
Ej fläckad av ett bedrägligt ideal som är onåbar?

Om ingen någonsin såg, skulle vi bära masker för att dölja?
Stå naken, generad och förnedrad?
Skulle vi mot solen kisa eller mörkret befara?
Skulle skönhet vara ett begrepp vi hade förstått?

Om ingen någonsin såg, skulle vi drömma om rörliga bilder i färg?
En gåva, blockerad och passerad?
Skulle konst vara försummad utan en åskådare?
Skulle färger existera eller associeras till en känsla?

Hur skulle själen framträda ur ett par ögon som ingen ser?
Vi skulle möta varandra med ett hjärta som ingen ondska skådat
Vi skulle aldrig bli hatade för hur vi ser ut eller vårt ursprung
Vi skulle sträcka fram våra händer och känna värmen

Om ingen någonsin såg, skulle jorden än vara ung —
Ej förstörd av en överflödig bekvämlighet som är onåbar?

Skulle vi frukta en död, då svart ej har någon betydelse?
Hur skulle vi äntra ljuset, då ljuset aldrig existerat?

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

En dikt – utan rim, som jag skrev 2010.

Lidelse

Mystisk, brutal, verklig
Abstrakt, målande, märklig

Harmlös?

Jungfru, lekar, sköra
Löfte, syfte, smöra

Fruktbar?

Tårögd, barfota, naken
Blodig, rädd, vaken

Bräcklig?

Hjärta, smycka, drömmar
Smärta, lycka, ömmar

Bedjande?

Krämpor, tar, känner
Själ, ger, bränner

Kärlek?

Ord, sorg, ros
Lögn, bitter, os

Avsked?

Lag, straff, mening
Gömma, glömma, rening

Rättvisa?

Kopierar, konstruerar, skjuter
Skrattar, pekar, njuter

Barmhärtig?

Förråda, förnedra, förneka?

Aldrig!

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

En dikt jag skrev 2007.

För min Vidar och hans Henriette

Du kom till världen ur dödens hål
Aldrig fick du känna kärlek från din mor
Du föddes hatad av din egen far
Du blev slav under skuggan av din bror

Svartsjukan förblindade, synden drack ditt liv
Du brände ner ditt hem och allt inom
Du brände ditt blod till grunden
Du lämnade livet och vände dig aldrig om

Säg hur ond och död du är

Historien tog ej slut där
Trappor skapades och du började klättra
Svart blev blodet på dina livlösa händer
Försent att vreden bättra

Uppriven av hat, oförmögen att älska
Gömde du dig från din skam
Trädet blev ditt hem i hundratals år
Lämnad att förmultna i helvetets damm

Hon kom till världen ur dödens hål
Aldrig fick hon känna kärlek från sin mor
Hon föddes älskad av sin tid
Du blev slav under hennes hjärta av klor

Hennes värme rann genom din döda kropp
Hennes ljus bar din natthimmel kär
Hon växte upp under ditt träd
Utan att känna till ditt begär

Hon blev din drottning
Jakten blev er nattliga lek
Hon fann ett hjärta i dödens bröst
Gav det liv och gav det kärlek

Ej länge fick det vara
Du var en synd hon fick sona
Ditt hjärta blev till aska
Hennes skrik släcktes utan att skona

Du bar det som fanns kvar
Till en grop under ditt träd
Där ni levde och där ni älskade
Sveptes i en gyllene pläd

Uppriven av sorg, oförmögen att glömma
Gömde du dig från ditt sår
För din drottning du ej kunde skydda
Trädet blev ditt hem i hundratals år

Lämnad att stelna, lämnad att dö

Inget träd står längre kvar
Du är glömd i en tid
Med ett otal många trappsteg kvar
Aldrig känna frid

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

En kort diktberättelse jag skrev 2007.

Krossat glas

När du känner att slutet är nära
Ställs du inför ditt ödes fördärv
En sista prövning av din styrka
Då du beslutar snabbt utan en nerv

När du känner att slutet är här
Upplever du en final av något slag
En plötslig klockas höga signal
Då du vaknar upp och möter en ny dag

När du känner att slutet är över
Hoppas du att livet finns kvar
En tacksamhet du inte snart glömmer
Då du förstår varför du bördan bar

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved

Döden, vilan, födelsen

Ljusa dag så sen
Frusna sinnen att viga
Bortom skyms ett sken
Du kära sol stiga

Fria träd så fången
Fallna löv blir röda
Från dina nakna grenar viner sången
Du kära död föda

Mörka natt så blek
Fallen dag att locka
Lyser upp min stora ek
Du kära måne tjocka

Levande träd så mager
Frusen tid ta slut
Vilan stilla och drömmen fager
Du kära liv slå ut

© 2012 Varja Linnea Askeland all rights reserved